Dalís klockor rinner vid skolan

Huvudpersonen Petra i bokserien ”Petras bilder” ser konstverk överallt i sin vardag. Berta visar henne bilderna och de vävs samman med flickans liv.

Så ser också jag konstverk. Och länge trodde jag att alla människor såg bilder överallt, nu har jag förstått att det inte är så.

Det står en cykel lutad mot ett staket bredvid skolan. Cykeln är trasig, däcken är formade som åttor och det ser ut som om de rinner ner över den torra marken.

 

Jag ser Salvador Dalís målning ”Minnets beständighet”. Det är en berömd målning med flera mjuka klockor som liksom rinner ner. Landskapet är torrt och kalt och stilla. En varelse ligger och sover med slutna ögonlock.

Salvador Dalí skrev mycket om sitt arbete som konstnär, men bilden av honom är väldigt paradoxal. Han såg sig själv som ett geni med stort inflytande över konstvärlden, samtidigt som han hela tiden drog sig tillbaka hem till Katalonien och den trakt som han älskade.

Dalí beundrade klipporna vid havet och tyckte att de rymde all världens bilder. Det gällde bara att flytta sig och byta perspektiv så blev klipporna föränderliga, rörliga. Det var också så han såg på sig själv, Dalí skrev om det i självbiografin ”The secret life of Salvador Dalí” – han var både hård och mjuk. Han omgav sitt inre med ”ett snigelskal som skyddade den sårbara nakenheten” (citat från Salvador Dalí av Robert Descharnes och Gilles Néret, Taschen förlag). Dalí kallar sin idé för sin ”morfologiska estetik om det mjuka och hårda”.

Inte helt lätt att förstå vad som menas med det. Jag ägnar långfredagen åt att fundera över vad han menar och tänker mig att det handlar om hur han ser på formerna och just formernas beständighet, fasthet. Titeln på målningen med klockorna rymmer det här. Begreppet minnets beständighet är ju i sig en paradox, hur kan ett minne vara fast? Eller bara tycks det vara fast men är i själva verket flyktigt? Alltså både och. Mjukt och hårt.

I den tredje delen i bokserien ”Petras bilder” möter Petra modernismen. Hon lär känna konstverket ”Minnets beständighet” av Salvador Dalí och verk av Georgia O’Keeffe och Fernand Léger.

Ur del 3 ”Klockan som rinner”

”De fortsatte förbi lekplatsen. Petra tittade mot gungorna, en bit från dem låg en cykel slängd. Ett av hjulen stack upp, det såg konstigt ut, tyckte hon. Petra släppte pappas hand och gick närmare för att se bättre. Framhjulet låg på en av stubbarna i banan som hon brukade klättra och balansera på. Det var böjt.
– Pappa, kom, sa Petra och vinkade till honom.
– Men vi ska ju hem. Vi har brått… Han avbröt sig, gick närmare och frågade i stället:
– Vad har du hittat?
– Kolla pappa, det ser ut som Salvadors klockor. Hjulet rinner nerför stubben, titta!
Pappa gick runt cykeln och betraktade framhjulet som låg på stubben.
– Ja, kanske. Det var längesen jag såg den där bilden. Men jo, nog ser det ut som om hjulet är mjukt och håller på att rinna av stubben. Intressant. Men det är synd om den som äger cykeln, det är ju någon som har hoppat på hjulet så att det har blivit så där böjt.
Petra fortsatte utan att lyssna på pappa:
– Och titta där är ett träd utan löv, precis som i Salvadors bild. Nu är det bara ett hav och en sovande människa med ett alldeles för stort öga som fattas.
Petra tog en pinne från marken och ritade vågor i snöslasket. Pappa tittade på klockan.
– Nu måste vi hem, sa han och började gå mot vägen och deras hus.
Petra följde efter. Nu fanns det återigen så mycket som hon ville prata med Berta om. Det rinnande cykelhjulet, det kala trädet, snön.”