”Pojken med örnen” heter den andra delen i serien ”Petras bilder” som är konstböcker för barn.
Kapitel 1
Det är lika bra att jag blåser bort. Petra var på väg hem från skolan, hon bodde så nära att hon kunde se sitt höga hyreshus från skolgården. Men i dag ville hon aldrig komma fram. Det var sent på hösten, trädkronorna vajade i den hårda blåsten. Håret fladdrade runt ansiktet i vinden och flera gånger höll mössan på att flyga av men det struntade hon i. Lika bra att den, och jag, blåser bort, tänkte hon. Petra sträckte ut armarna och vrålade med i kastvindarna. Hon tog upp en gren som blåsten hade virvlat loss, hon slog med den mot de fyrkantiga stenplattorna i trottoaren. Hårt, hårt slog hon, så hårt att pinnen gick av.
– Förbaskade pinne, skrek hon och kastade den över gatan. Hon tog några snabba springsteg men saktade ner, det ömmade fortfarande så hemskt i hennes stortå. Petra haltade nerför trappan vid hennes hus men stannade på sista trappsteget. Där stod Fredrika. Det var Petras kompis, grannen en trappa ner som hon brukade hjälpa varje tisdag. Fredrika hade sin grönrutiga kappa på sig och hennes korta grå hår spretade som alltid. Petra följde Fredrikas blick, hon betraktade löven som virvlade runt på marken.
– Hej, Petra! Tror du att vi blåser bort i dag?
– Skiter väl jag i. Vinden är dum. Hela den här dagen är dum.
– Jasså? Men har du sett så glada löven är? De dansar, ser du?
– Nej, jag vill inte.
Fredrika vände sig om mot porten men stannade efter bara några steg och lutade sig mot käppen. Petra kände Fredrikas forskande blick, hon tittade ner i marken för att slippa möta den. I stället lät hon sig knuffas, puffas av blåsten. Hon sträckte ut armarna och snurrade runt, snabbare och snabbare och sa med en allt högre röst upp mot himlen:
– Förbaskade dag, förbaskade dag. Det är en förbaskad dag!
– Petra, vad är det som har hänt?
Petra gjorde sig beredd att springa. Nu väntade hon bara på signalen från gympaläraren. Han höjde sin hand och ropade högt och tydligt: Klara, färdiga, gå!
Petras klass två hade gymnastik och tränade på att springa stafett i den stora idrottshallen. Petra, Markus och Ida var i olika lag och det var de som nu tävlade mot varandra. Petra kom snabbt iväg på lärarens signal, men varje gång hon satte ner höger fot klämde hennes sko mot stortån. Det gjorde ont och Petra kunde inte ta i så mycket som hon ville. Dumma mamma, tänkte hon när hon kämpade sig fram mot den röda konen som hon skulle runda. Skit-mamma som aldrig har tid att skaffa mig nya skor. Skit- Isak som bara är i vägen. Petra försökte stå emot smärtan, hon rundade kvickt konen men foten gled åt sidan i skon när hon svängde i kurvan och det brände till ännu värre.
– Ahhh, kved hon men försökte ändå att springa men det gick för långsamt. Ida och Markus passerade henne när det fortfarande var flera meter kvar till mål. Hon saktade ner och linkade den sista biten och gav uppgivet stafettpinnen till Alejna som skulle springa den sista sträckan. Petra sjönk ner på golvet, tog av sig skon och gned sin ömma tå. Strumpan var röd av blod men det var inte det värsta. Petra försökte att hålla tillbaka gråten men det var lönlöst. Hon torkade bort tårarna som rann längsmed halsen, sträckte sig efter skon och drämde den i golvet. Skon rullade iväg mot gympaläraren. Nu var det kört. Petra hörde hur hennes klasskompisar hejade och klappade i händerna, Jesper kom springande mot henne.
– Petra, vi vann, vi vann! Vårt lag vann! Alejna fixade det! Hon är så otroligt snabbt, ropade han och skuttade glatt tillbaka till Alejna. Petra såg hur Jesper kastade sig över Alejna, de ramlade omkull och låg på golvet och skrattade. Petra tittade bort och hostade ljudligt för att dölja gråten.
– Jättebra sprunget allihop, sa läraren och applåderade. Som ni vet är det dags för tävling snart och alla kan ju inte vara med, tyvärr. Jag måste välja några av er, men vilka är det som vill tävla? Läraren vinkade till Petra, hon torkade ansiktet med tröjan för att få bort spåren av tårarna, andades in snor och reste sig. Hon haltade fram till klasskompisarna. Alejna, Ida och Markus sträckte snabbt upp handen. Petra höjde försiktigt sin, hon ville egentligen inte att någon skulle märka att hon också ville vara med. Läraren räknade:
– Ni är tio som vill springa. Men bara sex får delta. Vi ska ha två lag som ska springa stafett och sen ska tre få tävla individuellt, alltså vara med i egna lopp. Fyra av er måste stå över.
Petra tog ner sin hand.
– Alejna, Markus och Ida, ni tre får vara med. Och så ni tre. Vi kan behöva någon reserv också. Petra, vill du rycka in om någon blir sjuk?
Petra nickade. Men hon kände hur tårarna steg i ögonen igen, hon tittade upp i taket för att hålla gråten borta. Förbaskade skitdag, tänkte hon. Förbaskade skit-lillebror, jag hatar honom.
Alejna, Ida och Markus gick tillsammans till omklädningsrummen. Alejna gick i mitten och Petra såg när Markus la handen på hennes axel. Petra kom en bit efter men hörde vad han sa:
– Du är sjukt snabb, Alejna!
De stannade och Petra kom ifatt.
– Synd att du inte blev uttagen, Petra, sa Markus.
Petra ryckte på axlarna och tittade bort.
– Men du är ju reserv, sa Alejna. Fast, vi blir nog inte sjuka. Alejna tittade på Markus och Ida. Eller hur? De skakade på huvudet båda två.
– Men man vet ju aldrig, sa gympaläraren. Det är klart att jag inte vill att någon ska missa tävlingen men man vet aldrig, det är ju förkylningstider.
Petra sa ingenting. Tårarna steg i ögonen igen, hon satte sig på en bänk och låtsades vara upptagen med sin ömma tå. I ögonvrån såg hon att Ida, Alejna och Markus la armarna om varandra i en stor kompiskram innan de skildes åt för att gå in i omklädningsrummen.
– Petra? Fredrika sträckte ut käppen mot Petra som fortfarande snurrade, Petra slog sin hand mot den. Hon stannade och mötte Fredrikas blick.
– Kära lilla vän, sa Fredrika och la sina armar om Petra, hon kände en svag kryddig doft från Fredrikas mjuka tröja. Tårar rann nerför hennes kinder, hon bara lät dem komma nu. Gråtattackerna fick kroppen att skaka.
– Jag, jag… är så… dålig. Jag är helt värdelös, Fredrika. Petra tittade upp mot Fredrika som skakade sitt huvud till ett nej. Fredrika la sin hand mot hennes kind. Hon vilade sitt ansikte i den och hon kände hur gråten avtog alltmer. Hon hörde bruset av vinden, kände håret fladdra till av kastbyarna, mindes det misslyckade loppet och att hon inte fick vara med i tävlingen men inget av det där nådde fram till henne nu. Efter en stund började Fredrika röra på sig, Petra kvicknade till och hon hörde Fredrika säga med låg röst:
– Du, Petra, har du glömt vad det är för dag i dag?
Petras bilder – konstböcker för barn 