Första delen i bokserien ”Petras bilder” heter ”Flickan i blått”.

Kapitel 2

Klockautsnitt

Från en av krokarna på hatthyllan hängde det en liten silverklocka. Petra förstod att det var den som hade blänkt till i spegeln. Fredrika hade rest sig och var på väg in i köket.
– Jag brukar plinga i den där klockan när jag kommer hem. Putta till den du, om du vill.
Petra slog försiktigt med handen mot klockan medan hon tänkte: Märkligt, hur kunde hon veta att jag sett den? Ett sprött klingande hördes.
– Så där ja, hörde hon Fredrika säga för sig själv i köket. Nu är jag hemma!
Petra tog matkassen med sig in i köket. På det runda, vita köksbordet låg det en trave böcker, en bok var uppslagen och Petra såg flera långa rader med svarta bokstäver under en stor bild med en bukett blommor i rött och gult och grönt.
– Tack så mycket för hjälpen, sa Fredrika och ställde in en liten hink med yoghurt i kylskåpet.
Petra såg på klockan på väggen att det snart var dags för middag. Hennes föräldrar hade alltid maten klar vid fem, det var om tjugo minuter.
– Jag förstår om du måste gå hem nu, sa Fredrika.
– Mamma undrar nog var jag är.
Fredrika gick fram till bordet och lyfte på en av böckerna och pillade fram ett vykort.
– Det är så rörigt här, men jag visste väl att jag hade lagt kortet i den där boken. Ja, ja. Jag gillar inte att städa, ser du. Gör du?
– Inte så värst.
– Smit ner till mig då, när dina föräldrar tycker att det är dags att dra fram dammsugaren, sa Fredrika.
– Kan du bara hjälpa mig med en sak till? Det är så svårt för mig att gå och jag glömde att ta med det här kortet till brevlådan när jag var ute förut. Kan du posta det åt mig? Fredrika sträckte fram ett vykort. Petra nickade och tog emot det.
– Hej då, med dig. Allt ordnar sig ska du se, sa hon medan hon petade in draperierna innanför tröskeln med foten och drog igen dörren.
– Jo, sa Petra men hon visste inte riktigt vad Fredrika menade. Vaddå, ordnar sig? tänkte hon och tittade på den stängda dörren. Visste hon vad som hade hänt under dagen?
Petra betraktade sig själv i hisspegeln när hon åkte ner med vykortet. De blågrå ögonen, det bruna håret som nu var rufsigt efter en hel dag i skolan. Den lila jackan. Och jeansen som hade börjat bli för små och nu hade hasat ner, hon drog i dem och skrapade bort lite smuts från knät.
Det var inte långt till postlådan, bara genom parken och över bilvägen. Petra lyfte luckan till den gula postlådan men innan hon släppte ner kortet läste hon de få meningarna som Fredrika hade skrivit med snirkliga bokstäver. Det var svårt, Petra var inte så van vid att läsa handstil. Men efter några försök lyckades hon tyda orden.
”Kära Gabriel,
Jag hoppas att vi ses snart igen, men i år kan jag inte resa. Du får komma till mig. Vi hörs på telefon, i alla fall.
Hälsningar Fredrika”

Illustration1
Petra släppte luckan utan att ha postat kortet, i stället vände hon på det för att se bilden. Hon såg två personer, en flicka som satt på en pall på en veranda i en trädgård och en ängel som stod på knä mitt emot henne. De tittade på varandra. Båda hade lockigt, ljust hår. Och kring deras huvuden svävade runda, guldfärgade skivor. Flickan hade en blå filt över axlarna, hon var nog kall där hon satt i trädgården, tänkte Petra. De verkade inte känna varandra, ängeln och flickan, för om de hade varit kompisar skulle de ha suttit tätt tillsammans. Det var ju så hon och Ida och Alejna gjorde, de var alltid nära varandra, kramades, brottades. Eller brukade i alla fall, tänkte Petra och suckade. Nu visste hon inte längre.

MariaLinjeLängst ner i högra hörnet på kortet stod det med svarta stora bokstäver: BEBÅDELSEN. Det ordet hade hon aldrig hört förut, inte heller hade hon sett en sådan bild förut. Hemma i hennes böcker föreställde ofta de tecknade bilderna vanliga människor och hus. Ja, eller prinsessor. Och bilderna i tidningarna visade mest bilar, vägar, höghus, glasögon, kostymer, asfalt.
Petra kom ihåg att hon hade bråttom hem till maten, hon skjutsade ner kortet i lådan och sprang tillbaka. Hon hoppade över en vattenpöl, skuttade nerför trappan vid höghuset och öppnade porten men just när hon skulle gå in hörde hon något som fick henne att stanna. Det prasslade i löven som vaktmästaren hade räfsat ihop till en hög på gräsmattan. Igelkotten! tänkte hon glatt, släppte dörren och lät den glida igen. Petra böjde sig ner och sökte efter det lilla gråsvarta, taggiga djuret. Men ingen igelkott rörde sig bland löven. I stället såg Petra något helt annat. Något som inte alls prasslade och inte heller var det något som fanns nere på marken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s