Läs andra kapitlet i del 2

Kapitel 2

Petra sken upp och sträckte på sig som om hon hade sovit.
– Ja! Det är ju tisdag!
– Just det. Orkar du hjälpa mig med en sak?
Petra nickade ivrigt. Om det var något som hon inte ville missa så var det hennes tisdagar en trappa ner med Fredrika.
– Fint, och kanske vill du berätta för mig vad det är som har hänt i dag?
Petra sköt upp porten och Fredrika gick in. Petra linkade efter, vid varje steg kände hon sin ömma tå och smärtan rev igång ilskan igen.
– Förbaskat också, mumlade hon för sig själv.
Fredrika vände sig om, Petra förstod att hon hade hört vad hon sagt. Ilsket sa hon:
– Jag får ju inte vara med i springtävlingen! Jag är så värdelös på att springa att jag inte blev vald. Och inte har jag några kompisar heller. Och så har jag gjort illa min tå. Petra tittade uppfodrande på Fredrika som väntade på hissen men Fredrika svarade inte. I stället strök hon henne bara över huvudet.
Fredrika låste upp dörren till sin lägenhet och drog det ena röda draperiet som hängde för dörröppningen åt sidan. Hon puttade till den lilla, silverklockan som hängde i en krok i hatthyllan och sa med hög röst som om hon pratade med någon:
– Nu är jag hemma.
Petra visste att Fredrika bodde ensam. Fredrika hade berättat för henne att hennes man var död men Fredrika plingade ändå alltid i silverklockan när hon kom hem. Petra tänkte att någon gång skulle hon fråga varför hon gjorde så där men samtidigt ville hon inte veta. Petra hörde hur Fredrika suckade tungt när hon sjönk ner på stolen i hallen.
– Jag har några saker som jag behöver få hjälp med att flytta. De står på
balkongen, men där är det ju snart alldeles för kallt.
– Vad är det för något?
– Det får du snart se. Du behöver inte ta av dig jackan. Fredrika gick genom vardagsrummet och öppnade den smala dörren till balkongen. Petra såg det rensopade, grå betonggolvet och fyra stora krukor fyllda med jord. Hon tittade frågande på Fredrika.
– Jag har planterat blomlökar som ska komma upp i vår men krukorna kan inte vara här ute hela vintern. Jag brukar lyfta ner dem i källaren men nu har jag blivit alldeles för klen. Jag tänkte att du också kunde få en kruka. Det är tulpaner, vita och röda.
– Tack! sa Petra och tog tag med båda händerna runt en av krukorna. Den var kall.
– Klarar du av att lyfta?
Petra nickade och sträckte på ryggen för att lyfta krukan. Den var tung och hon var tvungen att vila den mot sitt lår när hon kånkade ut den i hallen. Dessutom ömmade tån. Petra ställde ner krukan och gned sin fot. Tån bultade.
– Är du säker på att orkar göra det här i dag? undrade Fredrika igen. Petra nickade. Medan hon böjde sig ner för att lyfta krukan igen malde löpningen i hennes huvud, hon hade svikit sitt lag. Hon ville inte svika Fredrika också, hennes enda kompis i världen. Petra väcktes ur tankarna när hon hörde Fredrika säga:
– Du är stark och pålitlig som en arbetshäst. Det är tur att jag har dig. Jag har berättat för min kompis Gabriel att du kommer till mig varje tisdag. Han sa att jag skulle vara rädd om dig, det är inte alla åttaåringar som har lust att hjälpa gamla tanter. De flesta brukar ha fullt upp med kompisarna.
– Inte jag, sa Petra och baxade ut den sista krukan i hissen.
Fredrika låste upp den tunga, grå plåtdörren till källaren och tände lyset. Petra kände doften av fuktig sten.

– Här ska blommorna få det lugnt och skönt, undanstoppat och ombonat, sa Fredrika och öppnade sitt förråd. Petra kom med den första krukan, hon ställde den längst in på en trähylla.
– Jag önskar att jag också kunde få bli undanstoppad, muttrade hon.
– Vad sa du?
– Äh, det var inget.
– Det är inte så lätt alltid, sa Fredrika som om hon ändå hade hört vad Petra sagt.
– Vi måste sätta på ett plåster när vi kommer upp och så kan vi ta lite saft, då kanske det känns bättre.
Petra strök händerna mot varandra för att skrapa bort jord och damm. Hon tänkte på Markus hand på Alejnas axel. Att han hade berömt Alejna, kramat henne. Åh, Markus, tänkte hon och suckade. Du är ju min kompis, inte Alejnas.
När de kom upp igen var Petra kissnödig. Hon hade varit väldigt törstig efter gympan och druckit flera stora klunkar vatten, nu försökte hon hålla sig men Fredrika märkte att hon behövde gå på toaletten.
– Men låna min, lilla vän, sa hon och pekade med käppen mot en dörr bredvid klädkammaren.
Petra sjönk ner på toaletten och blundade. Hon lät huvudet hänga mot bröstet, foten sparkade mot golvet. Fredrika hade en blå badrumsmatta med långa fransar, varje gång Petras tår nuddade dem lyftes fransarna upp och varje gång hon drog foten till sig sjönk de ner igen. Det var som om fransarna ville resa sig men orkade inte, tyckte hon. Så där är ju jag, tänkte Petra, jag är som fransarna. Jag är svag.
När hon hade tvättat händerna och torkat sig på den blåblommiga handduken tittade hon sig runt i badrummet. Fredrika hade ett badkar och det hängde ett vitt, tjockt duschdraperi framför det. En rosa tvål dinglade i ett snöre i en krok på väggen. Petra tog tvålen i handen och luktade på den. Hon torkade av tvålkladdet på byxorna och vände sig om för att gå ut, men just när hon skulle trycka ner dörrhandtaget såg hon något som fick henne att släppa handtaget. Högt uppe på väggen, alldeles nära duschdraperiet hade Fredrika hängt en tavla. Petra hade inte sett den tidigare, draperiet gömde tavlan och det var bara en bit av ramen som stack fram. Petra sköt draperiet åt sidan. Men släppte det med ett ryck och skrek förskräckt till.
– Går det bra för dig där inne? hörde hon Fredrika ropa.