Bokserien ”Petras bilder” är skönlitterära verk med ett pedagogiskt innehåll. Det är i samtalet med Fredrika som Petra lär känna konstverken och hennes liv vävs samman med bildernas skildringar.

Petra är åtta år och går i tvåan. Hennes kompisar, Ida och Alejna, vill ibland vara för sig själva och det händer att de springer iväg från Petra. En dag i korridoren ramlar en ny kille i klassen och slår sig illa. Petra ser vad som händer men vågar inte säga ifrån.

Illustration3
Petra ser när Markus faller men vågar inte berätta vad som hände. Illustration av Emily Ryan

Av en slump lär Petra känna sin granne Fredrika och hon ber Petra om hjälp. Fredrikas hem är fyllt av prylar, och böcker – konstböcker i synnerhet. När Petra ska posta ett vykort försjunker hon i bilden som är en skildring av bebådelsen.

Tack vare bilderna börjar Petra och Fredrika prata om livet och om sådant som kan vara svårt. I första delen i serien, ”Flickan i blått”, handlar det till exempel om att vara ärlig. Petra inser att hon måste berätta för fröken om olyckan i korridoren när Fredrika visar henne en bild av Maria och Jesus.

Ur Flickan i blått:

– Vad är det? Är det mössor? Jag såg en bebis i en vagn för ett tag sen som hade en guldglittrig mössa på sig, det såg ut precis som de där skivorna.
Fredrika nickade, knäppte händerna i knät och tittade rakt framför sig.
– Joo, man kan nog se guldet som mössor.
– Vad är det då? sa Petra med eftertryck. Hon sköt bilden tillbaka till Fredrika.
– Det här kallas för en gloria. Jag vet inte vem som har målat just den här bilden, det är så många som har ritat det här motivet med de två, men Maria och Jesus brukar ha guld runt sig för att visa att de är heliga. Att de har Gud inom sig. Det kan vara lite svårt att förstå, för mig också. Jag tänker att vi alla har guld inom oss, precis som vi har blod och skelett och muskler.

Fredrika la armen runt Petras axlar och drog henne till sig. Petra kände Fredrikas mjuka hand när hon tog tag om hennes haka och vände hennes ansikte uppåt. Petra betraktade Fredrikas rynkor kring munnen som rörde sig när hon sa:
– När jag möter dig, Petra, känner jag ditt guld. När vi människor är snälla mot varandra visar vi det för varandra. Och precis som mössorna som värmer oss på vintern, värmer guldet oss människor så att vi kommer ihåg att vara snälla.
Petra slog tyst ner blicken.
– Jag ser att du har mycket att tänka på, sa Fredrika. Har det med guldet att göra?
Petra nickade och sa lågt:
– Det hände en grej på skolan förra veckan.

I andra delen ”Pojken med örnen” handlar berättelsen om att säga ifrån. Petra vill vara med i stafettlaget men blir inte utvald. Hemma hos Fredrika ser Petra en bild som föreställer Napoleon till häst och de båda pratar om vem han var och varför bilden hänger i Fredrikas badrum.

Ur Pojken med örnen:

– Vet du varför jag har Napoleon i badrummet?
Petra skakade på huvudet.
– I badrummet känner jag mig som allra mest ensam, och naknast. Det finns inget som skyddar mig där. Det är därför Napoleon är med mig. Trots att han var en mycket hemsk person och dödade många människor så muntrar han upp mig.
Petra lyssnade noga på det som Fredrika sa, hon kände att det här var viktigt.
– Han får mig att komma ihåg att jag är bra. Trots att jag har rynkor och gammal är jag redo att gå ut i strid. Ja, eller, att ta mig an dagen i alla fall. Jag är också kung.
– Men jag är ju inte bäst, bara sämst, sa Petra uppgivet.

I tredje delen ”Klockan som rinner” blir Fredrika sjuk. Och Petra blir rädd för mörkret och skäms för sin konstiga teckning som hon ritar i skolan. Då visar Fredrika henne konstverk målade av modernister, konstnärer som bröt med alla traditionella sätt att skapa konst – man skulle kunna säga att de flyttade hemifrån. Petra inser då att det inte finns något rätt och fel när man målar, inte heller är det konstigt att bli rädd för mörkret.

Ur Klockan som rinner:

– Vad ser du? undrade Fredrika.
– Klockor. Men de är ju så fula! Och där ligger någon med ett alldeles för stort öga och alldeles för långa ögonfransar. Och trädet ser fastspikat ut. Inget ser ut som det ska, alltihop är ju helt fel!
Petra kände hur Fredrika puffade till henne med armbågen och såg hennes leende spridas i ansiktet.
– Jo, du. Helt fel? Han som har målat bilden hette Salvador Dalí. Det är en konstig bild men den är väldigt känd.
– Va? utropade Petra förvånat.
– Titta en stund till, sa Fredrika.
Petra drog boken till sig. Hon böjde sig över bilden för att se ordentligt men hon kunde inte fastna med blicken någonstans. Allt kändes så kalt och konstigt. Hon drog med handen över den glatta sidan. Den kändes hal. Hal och kal. Petra tittade frågande på Fredrika som rynkade panna.
– Jaha? Vad tycker du? Är den snurrig som stadsbilderna?
Petra skakade på huvudet.
– Den här är stilla. Havet är stilla. Stranden är stilla, den här personen är stilla, sa hon och gjorde cirklar kring klockorna med fingret. Sen sa hon bestämt:
– Och klockorna hänger på tork.
Fredrika skrattade till:
– Jaa, eller så är det så varmt att de har blivit mjuka och börjat smälta och rinna. Ingen vet riktigt varför Salvador målade så där. Kanske har han målat sig själv, det mjuka visar hur han kände sig inuti. Kanske var han rädd, eller orolig för att folk skulle tycka att han målade konstigt.
Fredrika puttade till henne igen med armbågen. Petra hajade till.
– Det var ju så jag tänkte på skolan i dag! Jag kände mig liten och dum.
– Det kallas för surrealism när man målar så här, sa Fredrika. Salvador ville inte att det skulle se rätt och riktigt ut. Han levde samtidigt som Georgia och Fernand men han målade ju inte alls som dem. På den tiden flyttade många människor in till städerna. De flyttade hemifrån. Och den som är hemifrån känner sig fri men det kan också vara jobbigt, och ensamt. Salvador kände sig nog både fri och ensam.
Petra suckade. Hon kände att Fredrika betraktade henne. Hon bet sig i läppen och tog sats:
– Fredrika, sa hon och drog Fredrikas hand till sig. Hon plockade med Fredrikas fingrar och strök över hennes rynkor på handen. Fredrika satt alldeles stilla.
– Ibland känner jag mig så ensam och rädd. Fredrika strök henne på kinden. Petra sträckte lite på sig och tittade uppfordrande på Fredrika.
– Jo, Petra, det gör jag också.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s