Är den pedagogiska romanen omöjlig?

Allt jag kan om filosofi har jag lärt mig av ”Sofies värld”. Det var en kompis som sa det till mig för några veckor sedan.

”Sofies värld” var den mycket populära romanen om flickan Sofie som plötsligt började att få brev av en okänd person med frågor om tillvaron och livet. Och brev som innehöll långa filosofiska förklaringar om verkligheten. Boken som är skriven av Jostein Gaardner väver samman filosofins historia med Sofies liv, den är både en roman och en rejäl distanskurs.

Det sägs att ”Sofies värld” var världens mest sålda bok 1995.

Jag läste den aldrig då, på 1990-talet hade jag annat för mig (jag var i London bland annat). När jag skrev mina manus om Petra ville jag inte läsa den. Nu har jag all anledning att göra det.

Jostein Gaardner inleder romanen med att göra klart för sin huvudperson att det viktigaste för att vara filosof är nyfikenhet. Den som är nyfiken väljer att se på tillvaron med undran och förundran.

I bokserien ”Petras bilder” möter flickan Petra en rad konstverk ur konsthistorien. I den första boken är det den kristna konsten som dominerar eftersom det var först i och med kyrkans roll som beställare av målningar, skulpturer och altarskåp som begreppet konstnär tog form. I den andra boken kretsar berättelsen kring 1800-talets konst och hur konsten användes för att skapa en bild av makten, i det här fallet Napoleon. I den tredje och sista handlar historien om modernismen.

Central för alla tre är frågan: ”Vad ser du?”. Det är grannen Fredrika som ställer frågan till Petra. Redan första meningen tar upp temat med att se: ”De ser mig inte. Det var det enda som snurrade runt i Petras huvud när hon häftigt tryckte upp dörren till sitt hyreshus för att komma ut, bort från mamma, Isak och kulorna.”

Ambitionen med Petras bilder är att skapa ett samtal om bildkonst. Med hjälp av frågan ”vad ser du?” lämnar grannen Fredrika till Petra att fundera över och verbalisera det hon ser i verken. Fredrika är en lots som pekar ut riktningen, puffar Petra framåt men låter flickan själv navigera.

Det här är en känd pedagogisk metod – läraren som förlösaren – och som jag tror är extra viktig när det kommer till konst. I ett konstverk vilar ingen absolut sanning som ska avtäckas, vi har ju med tolkningar att göra!

Men fungerar det att fläta samman en skönlitterär berättelse med konsthistorien? Jag tror ju förstås att det går. Det gör inte det senaste förlaget som fick läsa mina manus. Redaktören svarade i generella termer att ”det lyckas sällan.”

Det har lyckats!

Jag tror att det är synen på böcker och på förlagsbranschen som har förändrats och som har gjort att inte den här typen av material ges ut längre. Förlagen har inte längre råd att värna den brokiga litterära floran utan satsar på säkra kort.

Skulle ”Familjen Hedenhös”, ”Plupp”, eller för den delen ”Sofies värld” och klassikern ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” ha getts ut om de skrevs i dag? Mycket tveksamt. Men de älskas av sina läsare!