Läs första kapitlet i del 3

Den tredje delen i serien ”Petras bilder” heter ”Klockan som rinner”. Den handlar om modernismen och om att som konstnär bryta mot traditionerna och att bli fri att skapa på ett eget sätt. Surrealismen och konstnären Salvador Dalí har en stor betydelse i berättelsen om Petra.

Kapitel 1

Precis som alla andra tisdagar hade Petra bråttom ner till Fredrika som bodde under henne i det höga hyreshuset. Hon slängde in ryggsäcken i hallen och drog av sig jackan. Petra hörde pappa vissla i köket och Isak som körde med sina bilar i vardagsrummet.
– Hej, pappa, ropade hon. Jag går nu! Petra hörde Isak släppa sin bil i golvet och hans kvicka fötter.
– Också följa med, också följa med, sa han och stoppade ena foten i en gummistövel.
Petra ropade:
– Pappa, säg åt honom! Det här är ju min grej. Isak hade stövlarna på sig nu och gick mot henne. Petra satte upp händerna för att stoppa honom men han bara fortsatte.
– Nej, Isak, sa hon och puttade till honom. Isak föll baklänges ner på rumpan. Petra höll för öronen för att slippa höra hans högljudda vrål.
– Men Petra. Isak behöver inte fler stygn i pannan!
– Men han tänkte ju följa med! Han får inte. Fredrika är min kompis och jag ska hjälpa henne som jag brukar!
Petra skrek för att överrösta Isak. Pappa skakade på huvudet och lyfte upp Isak som sparkade med benen och krängde med kroppen.
– Nej, Isak, vi stannar hemma. Petra ska gå själv. När du blir åtta år får du också gå ut ensam till dina kompisar.
Petra tryckte hårt på knappen till ringklockan på Fredrikas dörr och väntade otåligt. Hon torkade sig i ansiktet med tröjärmen.
– Jag hatar Isak, sa hon högt för sig själv. Det dröjde en lång stund innan hon hörde Fredrikas röst och det välkända plinget från den lilla silverklockan i hallen som Fredrika brukade plinga i när någon hälsade på. Hon härmade tyst de välkända orden som hon hörde varje gång hon kom för att hjälpa till:
– Nu får vi besök. Petra log men så rynkade hon pannan, det var något som var annorlunda med Fredrikas röst. Petra tryckte ner handtaget på dörren men den var fortfarande låst.
– Fredrika? ropade hon in genom brev inkastet. Hon hörde Fredrika röra sig i hallen, hon hostade.
– Jag kommer, jag kommer, svarade hon. Till slut såg Petra Fredrikas rynkiga ansikte i dörren. Fredrika sköt det ena röda draperiet åt sidan så att Petra kunde komma in. Nu var det bara hon och Fredrika. Petra suckade ljudligt när hon klev över tröskeln och gick bestämt in i lägenheten medan Fredrika stängde dörren bakom henne. Hon lät blicken vandra över alla de vackra sakerna som Fredrika hade. Där var den lilla lampan med en fé som lyste över en räv, hon nickade mot den guldfärgade stora klockan på väggen som såg ut som en glittrande sol och lät handen följa de slingrande blommorna i soffans tyg. Petra vände sig om mot Fredrika som fortfarande stod i hallen. Hon stödde sig med handen mot väggen och hostade. En lång stund hostade hon. Petra tittade på henne. När hostan hade lagt sig sa Fredrika lågt:
– Kan du hämta lite vatten åt mig är du snäll? Fredrika sjönk ner på en stol. Petra gick till köket och spolade upp vatten i ett glas och räckte det till henne.
– Tack kära du. Jag har blivit lite krasslig. Men det är ingen fara, jag är bara förkyld. Petra såg hur försiktigt Fredrika drack.
– Nu får du hjälpa mig till sängen, sa hon och ställde ner glaset på golvet. Petra tog Fredrikas hand för att stödja henne.
– Jag ska lägga mig ovanpå sängen en stund. Medan du jobbar ska jag vila. Fredrika log stillsamt och reste sig på ena armbågen.
– Visst, ja. Jag skulle vilja att du hämtade en kudde till mig. I klädkammaren. På en hylla ganska högt upp ligger det en vit huvudkudde. Det var fullt med prylar i det långsmala utrymmet. Påsar, kartonger och kläder i långa rader. Petra fick balansera sig fram på den smala golvyta som var tom.
– Ser du den? Når du? hörde hon Fredrika säga från sovrummet.
Petra sträckte sig på tå. På hyllan låg flera kuddar staplade ovanpå varandra. Hon drog i en vit. Då föll ett litet täcke ner på golvet framför hennes fötter. Det var sytt av lappar i flera olika färger, det var lila, rött, grönt, svart, vitt, blått. Och alla lappar var olika stora och hade olika former, huller om buller. Hon strök med fingret över en liten, svart lapp och tryckte med nageln på en vit prick. Hon pillade på fyra kryss som var sydda med ett tjockt svart garn. När hon vickade på täcket i ljuset blänkte en lila, långsmal rektangel. En stolpe, tänkte hon, eller kanske ett rör. Ett blött rör som blänker.

Hon väcktes ur sina tankar när hon hörde Fredrika ropa:
– Hur går det? Petra vek ihop täcket och kastade upp det på hyllan igen.
– Tack, sa Fredrika och lutade sig framåt så att Petra kunde stoppa kudden bakom hennes rygg.
– Det föll ner ett litet täcke! sa Petra och pekade mot klädkammaren. Det var lila och vitt och blått och svart och grönt. – Jaså, det gamla täcket. Ville det komma ut på äventyr? sa Fredrika och andades ut när hon lutade sig bakåt. Det sydde jag för länge, länge sen. Det kallas för lapptäcksteknik när man syr ihop lappar så där. Jag hade sett en bild och blev inspirerad. Fredrika drog överkastet över sina ben medan hon sa.
– Kan du göra te?
– Tror det, sa Petra.
– Fint, sa Fredrika. Petra hällde vatten i vattenkokaren och tog fram en te-påse från skafferiet.
– Vill du ha mjölk?
– Ja, svarade Fredrika och hostade. Tack. Petra vände sig mot kylskåpet för att ta ut mjölken men i stället för att dra i handtaget stannade hon mitt i rörelsen. Med handen i luften drogs hennes blick mot en bild som satt fast på kylskåpsdörren.
– Men! Det ser ju ut som i går när jag var ensam hemma!