Läs första kapitlet i del 1

Första delen i bokserien ”Petras bilder” heter ”Flickan i blått”.

Kapitel 1

De ser mig inte. Det var det enda som snurrade i Petras huvud när hon häftigt tryckte upp dörren till sitt hyreshus för att komma ut, bort från mamma, Isak och kulorna. Men hon kom inte långt. Något gjorde att hon tappade balansen och snubblade framåt.
– Ojojoj, hörde hon när hon störtade ut.
Petra fick upp balansen. Utanför hennes höga hyreshus stod en tant, hon hade en matkasse bredvid sig på marken och Petra förstod att det var den som hon hade snubblat över.
– Hoppla! sa hon. Gick det bra?
– Äh, svarade Petra och sparkade i marken.
– Gick det bra? sa tanten igen, den här gången med en röst som fick Petra att stanna till. Hon tittade upp och såg hur tanten betraktade henne. Och nu kände Petra igen henne, det var ju grannen som bodde en våning under. De träffades ibland i hissen och någon gång hade de sagt hej till varandra. Petra såg att hon hade sina vanliga små, runda glasögon på sig och den grönrutiga kappan som hon brukade. Och det grå, korta håret var lika spretigt som alltid. Tanten höjde sina ögonbryn och nu svarade Petra ordentligt:
– Jo, det gick bra. Jag heter Petra, förresten.
– Och jag heter Fredrika. Vi bor i samma hus, du och jag. Har du sett? undrade hon och pekade med sin käpp mot en rosenbuske i rabatten som löpte längsmed trappan ner till huset.
– Du lyckades inte skrämma bort den. Skynda dig, titta!
Petra följde Fredrikas blick men hon förstod inte vad hon menade, hon kunde bara se tre halvvissna gula rosor.
– Ser du?
Petra skakade på huvudet och gick närmare rabatten och nu förstod hon att det var ner mot marken hon skulle rikta blicken.
– Vad ser du nu då?
Hon böjde sig ner och nu såg hon. Det var en liten igelkott som rörde sig i rabatten. Den sniffade runt med sin skära nos och kilade fram och tillbaka kring stammarna.

– Så söt den är, sa Petra och satte sig på huk.
– Jag prata med den. Men nu är det dags för den att gå i ide. Det börjar ju bli höst.
– Bor den här, bland rosorna?
– Nej, det är för stickigt. Igelkottar vill ha det mysigt som alla andra när de sover så den söker sig nog in under någon tät buske, bland en massa sköna löv så att den kan känna sig trygg.
– Äh, sa Petra och reste sig tvärt och försökte knipsa ett löv från en rosenbuske men hon ryckte kvickt handen till sig igen.
– AAAAjjj, gnällde hon och tittade på sitt ömmande långfinger, från en liten prick i huden steg det upp en droppe blod. Hon sjönk ihop på marken.
– Jag hatar mamma! Jag hatar Isak!
Det var på skolan allt hade börjat.
Det var rast. Petra sprang ut genom entrén tillsammans med sina kompisar Ida och Alejna som också gick i tvåan. Kulpåsen som hon höll i handen slog mot hennes ben och det skramlade när kulorna rullade mot varandra. Ida kom först fram till sandlådan. Petra såg de skimrande kulorna som rann ut på sanden när Ida vände upp och ner på sin kulpåse. Hon satte sig bredvid henne, Alejna sjönk ner mittemot. Petra tog upp sin favoritkula, den var stor och genomskinlig och det var blå slingor inuti. Hon la den bredvid sig på sanden.
– Vilken fin! sa Ida och tog kulan och höll upp den mot solljuset
– Får jag se? sa Alejna och sträckte sig efter den, Ida gav den till Alejna. Petra sneglade mot Alejna, nu ville hon ha tillbaka sin favorit.
– Får jag den? sa hon och försökte ta tillbaka den. Då reste sig Alejna och sprang.
– Jag ska bara kolla! sa hon och vände ryggen mot henne. Petra sprang efter och drog i Alejnas arm. Då tappade hon kulan. Den rullade iväg. Petra kastade sig efter men kulan försvann in bland en massa löv. Hon krafsade runt med foten.
– Den är borta! sa hon och tittade på Alejna. Hon bara ryckte på axlarna och gick tillbaka till Ida. Petra såg i ögonvrån hur de pratade med varandra. Ida tog Alejnas hand och drog iväg med henne till klätterställningen. Ska de inte hjälpa mig? tänkte Petra och fortsatte att leta, en lång stund letade hon och hela tiden hörde hon hur Ida och Alejna skrattade och sjöng och pratade bakom henne medan de klättrade. Petra stod stilla och tittade på Ida och Alejna men de märkte ingenting. De hoppade ner från klätterställningen och tog varandra i hand och sprang tillsammans mot henne.
– Jag hittar inte kulan, sa Petra när de närmade sig och pekade mot löven.
– Nähä, sa Alejna bara.
– Vi vill vara för oss själva en stund, sa Ida och tittade på Alejna. Petra torkade sig om näsan och tittade ner i marken och nickade tyst.

Fundersam tog hon av sig jackan i hallen hemma. Hon hörde mammas röst från vardagsrummet och hon förstod att hon läste för Isak i soffan. Petra sjönk ner bredvid.
– Mamma, sa hon. Min kula är borta.
– Mmmm, svarade mamma utan att lyfta blicken från boken. Petra såg hur Isak ryckte i boken.
– Läs! Läs! sa han och knuffade till mamma.
– Men mamma, försökte Petra igen.
– Lääääs! skrek Isak och drog i mammas hår.
– Men snälla, Petra, ser du inte att vi läser?! sa mamma vresigt och tittade på Petra. Petra reste sig tvärt och skrek:
– Men min favoritkula är borta! Alejna tog den! Hon knöt sina nävar och slog mot sina lår. Och nu rann tårarna.
– Du bara skiter i mig! fortsatte hon och rusade ut i hallen. Ut. Hon ville bara ut.

Petra kände hur Fredrika strök på hennes rygg. Hon tittade upp.
– Där kan du inte ligga, sa Fredrika och sträckte fram en hand. Petra torkade sig i ansiktet med jackärmen och reste sig. Hon tittade på sin fingertopp och sög bort blod som hade smetats ut. Fredrika klappade henne på armen.
– Det blir nog bra, ska du se.
Petra höjde förvånat ögonbrynen. Vad kunde hon veta om det? tänkte hon, sedan såg hon hur Fredrika petade med sin käpp på matkassen på marken.
– Skulle du kunna hjälpa mig med den här? Den är så tung och jag är trött. Du behöver bara bära in påsen till hissen, sen klarar jag mig.
När hissen stannade på Fredrikas våning följde Petra efter, hon ville inte gå hem, i stället sa hon:
– Jag kan bära in den också om du vill.
Det hängde två röda, tjocka draperier med grönt blomsterbroderi innanför Fredrikas dörr. I skenet från trappljuset såg Petra Fredrikas hand när hon sköt det ena åt sidan för att komma in mellan draperierna. Fredrika hade en guldring med en lila sten på ringfingret. Hennes hand var smal och gammal. Rynkig och blek.
– Kom in, kom in, sa Fredrika utan att vända sig om. Jag ska tända så att du ser var du sätter fötterna.
Petra steg in genom den smala glipan mellan de båda draperierna och klev över tröskeln. Hon såg inte så mycket men kände en svag doft av blommor. Och så var det något mer. Petra kände igen lukten men visste inte vad det var. Kryddor, tänkte hon. Eller kanske är det té. Som mammas och pappas kvällsté.
– Men stig in nu, sa Fredrika. Hon hade tänt en liten lampa som stod på ett bord i hallen. Petra såg att den hade en skärm i vitt glas och det såg ut som om det var en fé som höll ljuset över en räv som satt och lurade på något. Petra hade aldrig sett en sådan lampa förut. Fredrika satt på en stol och tog av sig skorna. Petra lossade sina skosnören och sparkade av sig skorna. När hon sträckte på sig såg hon något i ögonvrån som blänkte till i en spegel som hängde på väggen snett bakom henne.